Varför gick jag upp i vikt?
Alla ställer sig nog frågan, jag tror de flesta har samma svar, man mår dåligt.
Jag flyttade väldigt tidigt, de första halvåret hemifrån gick bra, eller iaf okej, jag gick ner rätt mycket i vikt och mina nära var oroliga för mig, på något sätt var det en skön känsla, de var oroliga för jag började bli för smal, men hellre för smal än tjock iaf? Det måste låta konstigt i era öron men det var så det känndes.
Sen vände allt, jag mådde sämre, kännde mig ensam fastän jag hade fullt med vänner omkring mig, och jag hade en underbar pojkvän. Jag saknade min familj, jag saknade mina allra bästa vänner, för även fast man flyttar och får nya vänner så är det bara ett par få i ens liv som är ens bästa vänner, det är otroligt svårt att skapa nya BÄSTA vänner.
Jag började då gå upp i vikt, köpte fetare mat, snabbmat (inte mcdonalds) men ofta snabb mat jag kunde laga snabbt, åt godis många dagar i veckan, när jag träffade min pojkvän skämde han bort mig, han visste att jag blev glad när vi åt glass, godis, eller bjöd ut mig på mat, då var jag glad för stunden. När vi först träffades var jag smal, smala lår, smal midja, såg "normal ut" vad nu än som deffinierar normal.. Sen kom begäret, jag ville ha godis, det var det vi gjorde, såg på film, åt gott, vi umgicks på det sättet, han gick inte upp ett kilo, jag började dock sakta men säkert gå upp, bara något kilo i månaden, men ett kilo i månaden blir många på 1 eller två år...
Jag insåg efter något år att det började gå utför men då tänker man bara jaha, hoppet är väl ute, det är väl bara att fortsätta, kan börjar en annan dag.. eller en annan vecka.. eller en annan månad.. just nu vill jag bara ha myskvällen med godis och pommes..
Sen flyttade jag igen, hem, och insåg, att alla mina vänner såg ut som förr, smala, dom hade fortsatt sina sporter (jag slutade på mina när jag flyttade) jag hade säckat ihop totalt, nu var jag den tjocka i gänget... Ingen vet hur det känns om man inte upplevt det själv.
Sen dess har jag krypit in i mig själv, jag är inte alls den tjejen jag var för tre år sen, jag är 18 kg tyngre, blygare, håller mig helst inne med min kärlek, där ingen kan döma mig, då och då går jag ut, men jag känner ändå alltid mig tillbaka dragen, som om alla kollar på mig som om vad gör den tjocka tjejen där..
Är det någon som känner som jag, har någon egen historia? Det vore skönt att inte vara ensam om sånt här, jag känner ingen som har upplevt det jag gör, alla mina vänner är smala, ingen har en anning om hur det känns av de jag känner, hade varit skönt att kunna prata med någon som förstod..
Ibland undrar jag vem jag är, jag vet inte längre vem jag är, jag känner inte igen mig alls, i mitt beteende, jag är fortfarande ofta glad, men inte som förr, jag var så oblyg, lycklig, brydde mig inte så mycket, hade JÄTTEMÅNGA vänner, allt, jag saknar mig, och hoppas kunna hitta tillbaka till den jag en gång var.
Jag flyttade väldigt tidigt, de första halvåret hemifrån gick bra, eller iaf okej, jag gick ner rätt mycket i vikt och mina nära var oroliga för mig, på något sätt var det en skön känsla, de var oroliga för jag började bli för smal, men hellre för smal än tjock iaf? Det måste låta konstigt i era öron men det var så det känndes.
Sen vände allt, jag mådde sämre, kännde mig ensam fastän jag hade fullt med vänner omkring mig, och jag hade en underbar pojkvän. Jag saknade min familj, jag saknade mina allra bästa vänner, för även fast man flyttar och får nya vänner så är det bara ett par få i ens liv som är ens bästa vänner, det är otroligt svårt att skapa nya BÄSTA vänner.
Jag började då gå upp i vikt, köpte fetare mat, snabbmat (inte mcdonalds) men ofta snabb mat jag kunde laga snabbt, åt godis många dagar i veckan, när jag träffade min pojkvän skämde han bort mig, han visste att jag blev glad när vi åt glass, godis, eller bjöd ut mig på mat, då var jag glad för stunden. När vi först träffades var jag smal, smala lår, smal midja, såg "normal ut" vad nu än som deffinierar normal.. Sen kom begäret, jag ville ha godis, det var det vi gjorde, såg på film, åt gott, vi umgicks på det sättet, han gick inte upp ett kilo, jag började dock sakta men säkert gå upp, bara något kilo i månaden, men ett kilo i månaden blir många på 1 eller två år...
Jag insåg efter något år att det började gå utför men då tänker man bara jaha, hoppet är väl ute, det är väl bara att fortsätta, kan börjar en annan dag.. eller en annan vecka.. eller en annan månad.. just nu vill jag bara ha myskvällen med godis och pommes..
Sen flyttade jag igen, hem, och insåg, att alla mina vänner såg ut som förr, smala, dom hade fortsatt sina sporter (jag slutade på mina när jag flyttade) jag hade säckat ihop totalt, nu var jag den tjocka i gänget... Ingen vet hur det känns om man inte upplevt det själv.
Sen dess har jag krypit in i mig själv, jag är inte alls den tjejen jag var för tre år sen, jag är 18 kg tyngre, blygare, håller mig helst inne med min kärlek, där ingen kan döma mig, då och då går jag ut, men jag känner ändå alltid mig tillbaka dragen, som om alla kollar på mig som om vad gör den tjocka tjejen där..
Är det någon som känner som jag, har någon egen historia? Det vore skönt att inte vara ensam om sånt här, jag känner ingen som har upplevt det jag gör, alla mina vänner är smala, ingen har en anning om hur det känns av de jag känner, hade varit skönt att kunna prata med någon som förstod..
Ibland undrar jag vem jag är, jag vet inte längre vem jag är, jag känner inte igen mig alls, i mitt beteende, jag är fortfarande ofta glad, men inte som förr, jag var så oblyg, lycklig, brydde mig inte så mycket, hade JÄTTEMÅNGA vänner, allt, jag saknar mig, och hoppas kunna hitta tillbaka till den jag en gång var.
Kommentarer
Postat av: sofia
det är nog många som känner som du. Tex jag..:/
Trackback
